Perspektiv: Tomas Brytting – Om kopplingen mellan etik och korruption samt de mänskliga mekanismerna bakom korrupta handlingar

Tomas Brytting är professor i organisationsetik vid Marie Cederschiöld högskola och docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. Han intresserar sig för kombinationen etik och ekonomi och har under många år forskat samt undervisat om etik- och moralfrågor i näringslivet. Han har även författat ett flertal böcker på temat korruption. För Institutet Mot Mutor (IMM) berättar han bland annat om kopplingen mellan korruption och etik, etikens egenvärde samt om de mänskliga mekanismerna bakom korrupta handlingar.

Hur skulle du beskriva dig själv och vad är dina starkaste drivkrafter professionellt?

Jag tycker mycket om att skriva och har så länge jag kan minnas haft en fascination för de stora frågorna i livet såsom meningen med livet, om sanning finns och människans frihet. Jag brukar kalla mig för en ekonom med en filosofisk slagsida. Min stora drivkraft är att få människor och företag att ta etik på allvar.

Hur skulle du med några få ord beskriva etik och moral?

Den korta definitionen är läran om vad som är gott och vad som är rätt. Läran är en gren inom filosofin, en vetenskap. Det goda handlar om olika värden. Vad är egentligen värdefullt för att leva ett gott liv? Här brukar välbefinnande, kärlek, lycka, frihet och trygghet räknas in. Det rätta är en fråga om normer, det vill säga de regler vi har bestämt ska gälla för hur vi ska leva. Moral handlar om att försöka förverkliga de här föreställningarna i praktiken.

Ser du något samband mellan etik och korruption, i så fall hur skulle du beskriva den kopplingen?

Ja, sambandet är tydligt. Etik handlar om att ta ansvar för det gemensamma bästa. Det är ett hjälpmedel för att minska risken för korrupta ageranden och andra oegentligheter. Korruption däremot handlar aldrig om det gemensamma bästa, utan om enskilda individers egenintressen. Korruption är helt enkelt ett kortsiktigt egocentriskt handlande medan etik handlar om långsiktiga hållbara lösningar på problem.

Vad har företag att vinna på att arbeta med etiska frågor?

Frågan du ställer förutsätter att etik måste generera en vinst. Etik behandlas ofta just så, på ett instrumentellt och strategiskt sätt inom näringslivet. Med andra ord, är etik något vårt företag kan vinna eller förlora pengar på? Jag har som ekonom viss förståelse för det, men vänder mig ändå emot ett sådant förhållningssätt. Etik är en fråga med sin alldeles egna rätt. Om det är lönsamt eller inte är en helt annan fråga. Att förhålla sig till etik som en fråga med ett egenvärde är att ta ansvar på riktigt. Ska vi ändå prata vinst så stärker givetvis en god etik inom en organisation förtroendet för företagets varumärke, vilket alltid är lönsamt.

Varför agerar människor korrupt, vad finns det för mänskliga mekanismer bakom korrupta handlingar?

Det finns en ganska känd förklaringsmodell som kallas för bedrägeritriangeln. Modellen ringar in tre komponenter som ska vara uppfyllda för att människor ska agera bedrägligt eller korrupt. För det första måste det finnas ett behov av exempelvis status eller pengar. För det andra måste det uppstå ett konkret tillfälle att begå den korrupta handlingen. Slutligen måste personen i fråga kunna hitta en bortförklaring till sitt korrupta beteende. Hen måste alltså kunna rationalisera sitt oetiska handlande. Sådana rationaliseringar kan exempelvis vara ”en gång är ingen gång, det här är bara ett undantag” eller ”Jag har offrat så mycket för det här företaget och nu är jag värd att få något tillbaka”. Dessa bortförklaringar ska inte underskattas. De är ofta väldigt kraftfulla och kan innebära stora frestelser och incitament för enskilda medarbetare att trampa snett.

Vad ser du för trender på området etik och korruption, hur har utvecklingen sett ut de senaste tio åren?

En trend är att det skett standardiseringar på området i form av globala överenskommelser och branschspecifika regler som företag kan ansluta sig till. En annan utveckling är att näringslivet börjat intressera sig för sambandet mellan etik, korruption och ekonomi. De har helt enkelt förstått hur dyrt det kan bli att agera oetiskt och korrupt, vilket lett till att företag börjat massproducera policys på området. Dessutom har organisationer så smått börjat inse att det inte räcker att stanna vid vad lagen säger på det här området, utan att man som individ eller organisation kan råka illa ut – ryktesmässigt, förtroendemässigt och/eller ekonomiskt vid etiska övertramp även inom lagens spelrum. Jag hoppas att den här utvecklingen fortsätter. Man måste tänka och agera långsiktigt kring de här frågorna.

Vad är din uppfattning om svenska företags medvetenhet om etik som en del av ett antikorruptionsarbete, men även kunskap om samt vilja att arbeta med de här frågorna idag?

Jag skulle säga att det i många organisationer finns en god medvetenhet om etik och oegentligheter. När jag föreläser om etik och korruption möts jag ofta av en stor förståelse för frågorna och komplexiteten på området.

Viljan att arbeta med antikorruption finns nog också där. Däremot råder okunskap om hur oetiska korrupta handlingar ska förebyggas och hanteras om de når dagsljus. Ofta löser organisationer problemen genom att göra en utredning och därefter författas ett regelverk som förbjuder det som är fel. Regelverket skickas sedan ut i organisationen med budskapet att följa reglerna. I bästa fall följer man även upp det där och satsar på IT-lösningar för att få koll på kassaflöden och attesträtter. Givetvis är detta viktiga delar, men det är ett väldigt rationalistiskt sätt att lösa ett problem.

Det många organisationer underskattar är de beteendevetenskapliga och organisationspsykologiska mekanismerna bakom korruption. För att åstadkomma verklig förändring måste ju oetiska och korrupta beteenden komma upp till ytan. Det innebär att medarbetare måste våga prata. Dessutom måste åtminstone någon i organisationen bli upprörd och förbannad; så här kan vi inte ha det! Det är jobbigt att bli upprörd eftersom det innebär att man måste agera. Problemet måste kommuniceras till chefen, men vad händer om det är chefen som är själva förövaren? Rädsla kan smyga sig på; om jag vädrar misstankar kan det slå tillbaka på mig? Slutligen, hur tas rapporteringen emot av ledningen i organisationen; händer det något eller läggs den på hög?

Men hur ska företag arbeta med de beteendevetenskapliga och organisationspsykologiska mekanismerna?

Det handlar primärt om att se över företagets kultur. Är den tillräckligt öppen för att medarbetare ska våga prata om obekväma saker? Utmaningen är att skapa ett tryggt samtalsklimat där sådana här diskussioner är möjliga. Vissa organisationskulturer kan till och med främja korrupta beteenden, exempelvis företagskulturer med överdrivna vinstmål där ledningen känner sig tvingade att till varje pris få ut omöjliga vinster ur verksamheten. Det kan pressa medarbetare att använda korrupta medel för att ha en chans att nå företagets mål. Det kan även finnas inbyggda incitamentsystem i organisationen som drar åt det korrupta hållet, till exempel bisarra bonussystem där en stor del av lönen består av bonus. Det är viktigt att förstå vilka frestelser ett sådant system kan innebära för medarbetare. Det gäller att belöna rätt typ av beteenden.

Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att sunda förändringar i en organisation alltid måste börja och drivas från toppen av organisationen. Ledningen måste visa att de tar frågorna på allvar. När exempelvis en rapport inkommer att något inte står rätt till måste chefer och ledning agera, utreda och i förekommande fall ge de inbladade en reprimand.

Vilka är de största utmaningarna för företag på det här området enligt dig?

En utmaning för företag som jag ser är att skapa incitament för medarbetare att ta större personligt ansvar för de här frågorna. Jag hörde en gång en näringslivstopp berätta om ett system inom den koncern han verkade där hälften av bonusen var beroende av att medarbetaren uppnått kvantitativa mål. Den andra hälften delades däremot bara ut om medarbetaren kunde förklara på vilket sätt målen hade uppnåtts och om medlen de använt var i linje med god sed och följde företagets regler och riktlinjer. Det tycker jag är ett gott exempel på ett positivt styrmedel. Många gånger är det dock compliance officers eller liknande som driver de här frågorna. Tyvärr är de ofta försvinnande få och blir därför många gånger överkörda i organisationen.

En annan utmaning på det här området handlar om det sunda förnuftet. Jag hör ofta företagsledare säga att ”det säger ju det sunda förnuftet att man inte mutar”. Men vad är det – att man ska ta hänsyn till någon slags etablerad common sense? Utmaningen för dessa organisationer är att förstå att något sådant inte existerar. Vad sunt förnuft är måste tydligt preciseras och kommuniceras ut i varje organisation.