Perspektiv: Louise Brown – Om kopplingen mellan penningtvätt och korruption

Louise Brown är en ledande antikorruptionsexpert med tidigare uppdrag som Integrity Compliance Monitor genom Världsbanken och Local Research Correspondent on Corruption för Sverige till EU-kommissionen. Hon har även varit ordförande för Transparency International Sverige och arbetat internationellt med revision och fältgranskningar. Sedan 2021 är hon antikorruptionsexpert i konsultbolaget Advisense:s Financial Crime Prevention-grupp. För IMM berättar hon om hur penningtvätt och korruption går hand i hand samt vad antikorruptionsarbetet har att lära av penningtvättsprevention.

Hur skulle du beskriva dig själv och vad är dina starkaste drivkrafter professionellt?

Jag skulle beskriva mig som effektinriktad. Många gånger stannar antikorruptionsarbetet vid en policy och teori. Jag känner ett enormt engagemang för att arbetet ska ge en reell effekt. Min drivkraft är att medverka till att människor utvecklar sin kompetens och kapacitet inom arbetsområdena finansiell brottsprevention och i synnerhet antikorruption. I slutänden handlar ju de här frågorna om något mycket större; om att skapa förutsättningar för sund konkurrens i näringslivet, vilket samhälle vi vill leva i och vilka arbetsförhållanden vi vill ha.

Hur skulle du kort beskriva penningtvätt och hur tar den sig uttryck?

Penningtvätt är processen att dölja intäkter från kriminell verksamhet och kunna använda medlen i den legala ekonomin. Det sker genom många former av placeringar på konton och i tillgångar för att pengarna ska integreras och spåren suddas ut, exempelvis genom flertalet mindre transaktioner via olika konton och kanaler. Vanliga modus kan vara upplägg med osanna fakturor, varuhandel eller fiktiv handel och skalbolag, fastighetsinvesteringar, spelverksamhet med mera. Hos oss i Sverige har vi på senare tid allt mer uppmärksammat problematiken kring bulvaner och målvakter, det vill säga nyttjandet av ostraffade och lågriskpersoner som agerar frontfigurer för kriminell verksamhet. Överlag finns en enorm innovationskraft i den organiserade brottsligheten idag som är lätt att underskatta. Det är också förklaringen till varför det inte nog går att understryka vikten av riskbedömning av både kunder och tredjeparter.

Har du någon uppfattning av omfattningen av problemet?

En gammal tumregel är 3-5 procent av BNP. Men, Europol rapporterar att 60 procent av den organiserade brottsligheten i Europa, som nu är gränsöverskridande, använder sig av korruption som ett medel i sin verksamhet. Med tanke på den snabba ökningen av bedrägerier och välfärdsbrott, men också infiltration och otillbörlig påverkan i samband med upphandlingar eller inom banksektorn, så är min bedömning att 3-5 procent troligen inte är helt rättvisande idag. Vi ska också ha med oss att Internationella valutafonden uppskattade den ’grå sektorn’ till 20 procent av den svenska ekonomin, vilken sträcker sig från den grå ekonomin, såsom fusk och skattebrott, till den grova organiserade ekobrottsligheten.

Vad ser du för samband mellan penningtvätt och korruption?

Korruption är ett medel för att möjliggöra andra brott, allt från miljöbrott till bedrägeribrott. Jag vill igen hänvisa till Europol och att 60 procent av de kriminella nätverken ägnar sig åt korruption i någon form. Ska vi hindra att kriminella intäkter tvättas och används är det logiskt att motverka mutor och korruption. Därför kan man säga att det finns ett direkt samband. Förståelsen för detta börjar långsamt öka, vilket är mycket bra. Inte minst då alternativet är att den kriminella ekonomin växer sig starkare och med den kapaciteten att muta ’ i princip vem som helst’, vilket polisen kommenterade i samband med upptäckten av penningtvätt genom Spotify.

Hur skiljer sig arbetet mot penningtvätt i jämförelse med åtgärder mot korruption?

Den stora skillnaden är regleringen. Finansinspektionens föreskrifter om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism är tydliga vad gäller kraven på ett fungerande antipenningtvättprogram, så kallat AML, i väsentliga delar. Bolag som står under reglering och brister i AML-arbetet riskerar höga böter och sanktionsavgifter, uppemot miljardklassen i värsta fall. Medan det internationellt sett, framför allt i USA och Storbritannien, finns jämförbara krav på antikorruptionsområdet saknas detta i den svenska lagstiftningen.

Allt detta medför att viljan att motverka penningtvätt respektive korruption skiljer sig åt. Risken att bli fälld för mutbrott är begränsad och företagsböter sällsynt. Upptäktsgraden är låg och så länge förebyggandet av korruption inte har jämförbara krav på åtgärder och systematisk omfattning som inom AML så finns det en pedagogisk tröskel av komma över för att driva förändring.

Sammanfattningsvis kan man säga att så länge det inte är en brottslig handling att inte skydda sig mot brott är intresset lågt, även om det finns en ekonomisk och affärsstrategisk uppsida att motverka korruption.

Har antikorruptionsarbetet något att lära av arbetet mot penningtvätt, i så fall på vilket sätt?

Absolut. Processerna och rutinerna i ett AML-program är jämförbara med motsvarande på antikorruptionsområdet, vilket återspeglas i den globala standarden och de riktlinjer som finns för antikorruption. Många känner till den amerikanska och brittiska lagstiftningen på området, Världsbankens Integrity Compliance Guidelines, OECD:s Anti Bribery Convention samt ISO 37001-standarden. Dock är det inte samma tryck på implementering och praxis.

Min uppfattning är att vi inte har tillräckligt djup förståelse för korruptionsproblematiken i Sverige. Ett välfungerande arbete mot korruption omfattar mer än utbildning och policydokument. Det är inte ovanligt att  riskbedömning, kontroller och löpande uppföljning fallerar eller inte görs alls. Vidare har det länge funnits en praxis, som nu dock håller på att ändras, som bygger på att förlita sig på självdeklarationer. Granskning av tredjeparter har upplevts om misstänkliggörande och riskanalys är det inte alltid man sett behov av. Förklaringen till förhållningssättet tror jag är uppfattningen att vi inte har korruption i Sverige. Det finns mycket goda exempel på den både ekonomiska och säkerhetsmässiga betydelsen av ett gott förebyggande arbete, granskning och kontroll. Utan det säger det sig självt att få oegentligheter upptäcks eller kan stoppas. Det är viktigt att förstå, särskilt i en miljö där organiserad och grov ekonomisk brottslighet tenderar att öka.

I likhet med penningtvättsprevention finns tre försvarslinjer i en organisation vad gäller anti-korruption. Från den operativa dagliga verksamheten, till compliance och internrevision. Målet är kvalitetssäkring och att uppnå ett förebyggande och riskbaserat arbetssätt. Jag vill gärna bidra till att skapa en mer positiv syn på kontroll som förknippat med konkurrenskraft, transparens och effektivitet snarare än att underminera förtroende eller misstänkliggöra någon.

En i mitt tycke uppenbar skillnad mellan antikorruption och penningtvätt är att vi tenderat att retoriskt förminska korruptionsproblematiken. Det gör man knappast med penningtvätt. Låt oss illustrera detta med en ordlek. I Sverige pratar vi om vänskapskorruption. Det låter harmlöst. Om vi överför det till penningtvättsområdet – har du någonsin hört någon prata om vänskapspenningtvätt?

Vad ser du för trender på området för antikorruption och penningtvätt?

En trend är att fler intar ett bredare och integrerat förhållningssätt till finansiell och ekonomisk brottslighet. Förståelsen för hur korruption, bedrägeri och penningtvätt hänger samman ökar. Det är positivt då det finns mycket att vinna om man lyckas bryta ner silon, och jobba med hela verksamhetens riskexponering i åtanke, från omvärldsbevakning och riskanalys till löpande uppföljning.

När vi pratar om mutor och korruption är det lätt att stanna vid representationsfrågor. Vi behöver tänka bredare vad gäller risk och otillbörlig påverkan. Mutor i form av exempelvis resor, bjudningar, byggmaterial eller IT-utrustning för att vinna uppdrag är självklart ’klassiska’. Men, problematiken stannar inte där. Korruption används av organiserad brottslighet för att infiltrera, påverka, komma över känslig information, påverka rekrytering eller få tillgång till skyddsklassade miljöer.

Just infiltration är en nu mer uppmärksammad dimension av korruption som nästlar sig djupare in i fler sektorer och sammanhang. Bank- och finanssektorn är ett exempel där lånereglerare genom mutor säkerställer att kunder får tillgång till tjänster och lån de annars inte skulle få. Mutor förekommer inom hälso- och sjukvården, en sektor som länge antagits fri från korruption. Det finns enormt mycket pengar att spara om vi kan stänga dörren för den här typen av missbruk av offentliga medel.

Blickar vi framåt, ser jag med spänning fram emot att se hur antikorruptionsarbetet kommer påverkas av EU:s nya direktiv om hållbarhetsredovisning och rapporteringsstandarden European Sustainability Reporting Standard som börjar gälla 2024. Detta med hänsyn till det innehåll i rapporteringsstandarden som handlar om hur organisationer på ett konkret sätt ska deklarera sitt antikorruptionsarbete. Jag hoppas att detta visar vägen för fler organisationer att gå från teori till handling, mot ett mer systematiskt arbetssätt likt det som finns inom penningtvättsprevention.

Vad är din uppfattning om medvetenheten kring de här frågorna inom näringslivet?

Medvetenheten finns där och har ökat markant. Samtidigt är min uppfattning att vi i Sverige fortfarande har ett betydande behov att förstå både hur verksamheter exponeras samt vad kostnaderna är. Inte sällan hör man att ”Ja ja, korruption finns, men existerar inte hos oss, inte på vår bakgård, inte i min organisation”. Men tro mig, den finns där. Det finns inga fredade zoner, alldeles för mycket pengar står på spel.