Perspektiv: Ester Pollack – om svängdörrsproblematik mellan politik och näringsliv

Ester Pollack är professor i journalistik vid Stockholms universitet. Hon har tidigare forskat inom bland annat politisk kommunikation och lobbyism, där hon specifikt granskat svängdörrarna (revolving doors) mellan politiken och privata lobbyist- och PR bolag. För Institutet Mot Mutor (IMM) berättar hon bland annat om vilka korruptionsrisker svängdörrar mellan politik och näringsliv medför samt om de brister hon ser i den nuvarande lagstiftningen på området.

Hur skulle du beskriva dig själv och vad är dina starkaste drivkrafter professionellt?

Jag är en forskare som intresserat mig för journalistikens olika roller i demokratin. En röd tråd genom min forskning har varit stora och små brott samt moral- och normfrågor på samhällsnivå inom politiken och journalistiken. Min drivkraft är min nyfikenhet och önskan om att förstå och skapa kunskap om de fenomen som har betydelse för samhällsutvecklingen.

Hur skulle du med några få meningar beskriva lobbyism, hur ser den ut och hur fungerar den i Sverige?

Det är ett försök från privata organiserade aktörer att påverka politiska beslut, ofta genom direktkontakt med politiker och offentliga tjänstemän. Det kan handla om att få något nytt att hända, exempelvis att en viss ny lag stiftas eller att få igenom ett budgetbeslut. Det kan även syfta till att undvika förändringar; så som en lagstiftning mot vinst i välfärden, vilket är ett välkänt område med omfattande lobbying av svenskt näringsliv.

En stor del av lobbying handlar om att servera färdiga lagförslag, kompletterad med nyttiga argument och statistikunderlag till politiker med samma grundsyn som lobbyisten eller som PR-bolagens uppdragsgivare företräder. Sammantaget kan man säga att lobbying handlar om kommunikation och påverkan i samhällsfrågor på kommersiell basis.

Ser du några korruptionsrisker när politiker går från förtroendevalda uppdrag till näringslivet och tvärtom? I så fall på vilket sätt?

Ja, korruptionsrisken är överhängande när dörrarna svänger mellan politiken och näringslivet. Problemet består i att politiker, medan de är förtroendevalda, påverkar politiska beslut som främjar deras senare karriärmöjligheter inom näringslivet. Ofta handlar det om en kommande karriär som konsult eller lobbyist vid en PR byrå inom Public Affairs. Korruption uppstår alltså när politiker, med unik insiderkunskap om politiska beslutsprocesser och ett brett politiskt nätverk, börjar utnyttja detta för egen vinning. Ett statsråd, en minister, statssekreterare eller topprådgivare som inser att den politiska karriären börjar gå mot sitt slut kommer sannolikt att börja förbereda sig på en övergång till något annat. Risken finns då att man agerar därefter.

För PR-bolagen är politiska makthavares kunskaper och kontakter mycket attraktiva. Det gör att de gärna lockar till en övergång till det privata näringslivet. När övergången väl skett tar de, förutom unik kunskap och ett politiskt nätverk, även med sig färsk och känslig information till privata aktörer med särintressen. Detta riskerar att underminera konkurrensregler på marknaden. Ett klassiskt exempel på den här problematiken är de många och snabba övergångarna som under åren skett från Försvarsdepartementet och andra delar av regeringsapparaten till vapenföretag. Ta exempelvis Stefan Löfvens planeringschef på Regeringskansliet som hösten 2019, bara några dagar efter överenskommelsen mellan regeringen, Centerpartiet och Liberalerna om Försvarsmaktens framtida finansiering, gick till vapenproducenten SAAB och blev Senior Public Affairs Adviser.

Ett stort problem är att kontakterna mellan politiker och näringslivet sker i det dolda, utan offentlig insyn. Det ställs med andra ord idag inga som helst krav på transparens i detta avseende i form av exempelvis ett lobbyregister. Det är anmärkningsvärt eftersom blotta misstanken om att en förtroendevald politiker låtit eller låter sig påverkas av företag eller branschorganisationer med särintressen, riskerar att allvarligt äventyra allmänhetens förtroende för politiken.

Vad är din uppfattning om nuvarande lag om restriktioner vid statsråds och statssekreterares övergång till annan än statlig verksamhet? Är den tillräcklig? Vilka eventuella brister ser du?

Lagstiftningen från 2018 ska minska risken för intressekonflikter och korruption. Dessförinnan fanns inga regleringar. Det är, i jämförelse med våra grannländer, en mycket sent tillkommen lag. Jag tror det att finns en naiv föreställning om att Sverige skulle vara befriat från korruption. Politiker har heller inte varit särskilt intresserade av en lagstiftning på området, förmodligen för att det hindrar karriärvägar.

Det är positivt att en lag är på plats. Samtidigt kan den kritiseras på ett flertal punkter. För det första omfattar den bara personer som innehar eller precis avslutat sitt uppdrag som statsråd, minister, statssekreterare, riksrevisor eller riksrevisorsdirektör. Statliga rådgivare, där bland annat pressekreterare ingår, är däremot inte omfattade. Det är en brist eftersom rådgivarskiftet växer och har ett kraftigt politiskt inflytande. Många rådgivare är inte särskilt kända av allmänheten, men besitter ofta omfattande politiska kunskaper. De blir därför värdefulla rekryteringar till PR-bolag som arbetar med politisk rådgivning. För det andra är min uppfattning att karenstiden borde förlängas. I många länder är den betydligt längre. För det tredje har lagen inga sanktioner, vilket gör den tandlös. Regeringen framförde, i samband med tillkomsten av lagstiftningen, att kritik i medierna är straff nog. Det håller jag inte med om.

Det kan i sammanhanget även tilläggas att det sedan lagen trädde i kraft inkommit mycket få anmälningar till Karensnämnden, till vilken personer som avser gå från ett politiskt uppdrag till näringslivet har en anmälningsskyldighet. Av de få anmälningar som skett har enbart ett fåtal lett till beslut om karantän eller annan restriktion.

Från internationellt håll har det riktats kraftig kritik mot Sverige för bristande styrning och transparens på det här området. Enligt utredningen om restriktionslagen från 2018 har anmälningsplikten följts. Utredningen menar att tidsperioden om max ett år av karantän innan nytt arbete inom kompetensområdet kan sökas är fullt tillräcklig. Sanktioner anses inte heller nu vara nödvändiga för den som undviker anmälningsplikten. Däremot vill utredningen se en utvidgning av de befattningar som lagen ska omfatta, så att exempelvis myndighetschefer också omfattas.

Vad ser du för trender på området?

Vi ser en allt tätare sammanväxt mellan den politiska eliten och näringslivseliten. Vandringen från offentliga politiska uppdrag till privata lobbyist- och PR-bolag, men även åt andra hållet, har ökat under 2000-talet. En dag är man minister, statssekreterare eller regeringsrådgivare. Nästa dag kan man vara konsult på Creab, lobbyist på vapenproducenten SAAB, eller rådgivare för byråer som Goldman Sachs.

En annan trend är att påtryckningsmakten växer och att vi generellt har väldigt lite insyn på det här området. Allt färre av oss vanliga människor har kunskap om politiska beslutsprocesser, vilket gör oss sårbara. De fåtal personer som besitter politiska kunskaper får då mycket makt och blir högt värdesatta på arbetsmarknaden av privata aktörer med särintressen. Det innebär att risken för korruption ökar. Man kan säga att kunskap och kompetens om politik och politiska processer har blivit en handelsvara. Det är viktigt att komma ihåg att de verkliga intressenterna inte är PR-bolagen själva. Det är uppdragsgivarna – oftast företag eller branschorganisationer.

Vad är din uppfattning, hur kan korruptionsriskerna bäst förebyggas på det här området? Finns den politiska viljan att göra detta?

Nyckeln tror jag ligger i en ökad transparens vad gäller påverkansarbete samt hårdare reglering av vandringen mellan politiska förtroendeuppdrag och näringslivet. Grävande och granskande journalistik skulle även verka förebyggande genom att belysa och offentliggöra problemen med övergångarna. Tyvärr är detta ett mycket resurskrävande arbete.

Vad avser den politiska viljan har jag bara ett kort svar. Jag tror att den är ytterst begränsad. Nuvarande lagstiftning gick mycket trögt att få på plats. Frågan om ökad transparens vad avser kontakter mellan politiker och näringsliv i form av ett lobbyregister har vid ett flertal tillfällen lyfts såväl i den offentliga debatten som i utredningar, men avfärdats. Det visar på ett starkt motstånd från politiskt håll. Regeringen ska nu återigen utreda frågan om lobbyregister. Utredningen ska vara klar 2025. Vi får avvakta och se vad den leder till.