Perspektiv: Bo Rothstein – om vad korruption inte är och sambandet mellan lycka och korruption

Bo Rothstein är professor i statskunskap vid Göteborgs universitet och har även varit professor vid Oxford University. Han har en lång internationell forskarkarriär bakom sig där han särskilt intresserat sig för ämnen såsom välfärdspolitik, social tillit, korruption och fattigdomsbekämpning. Bo är även medgrundare till forskningsprogrammet ”The Quality of Government Institute” i Göteborg och en känd samhällsdebattör och författare. För IMM berättar han bland annat om grundorsaken till korruption, vad korruption inte är och om sambandet mellan lycka och korruption.

Vad är och har varit dina starkaste drivkrafter professionellt?

Att bedriva forskning som har betydelse för vad som kallas för mänsklig välfärd. I det begreppet ingår bland annat hur länge människor kan tänkas leva vid god hälsa, spädbarnsdödlighet och om tioåringar kan läsa. Mänsklig välfärd handlar också om människors tillgång till basresurser och om upplevelsen av tillit till andra människor. Jag vill helt enkelt förklara varför vissa befolkningsgrupper har lägre kvalitet på mänsklig välfärd än andra.

Hur skulle du beskriva begreppet korruption?

Det är ett notoriskt svårt begrepp att definiera och det finns inte heller någon enhetlighet kring begreppet i forskarsamhället. Den definition som är mer accepterad än andra handlar om att det rör sig om missbruk av makt för egen vinning. Problemet med den definitionen är att vad som utgör missbruk inte är definierat och då hamnar vi i relativism. Vad som räknas som missbruk i Danmark kanske inte räknas som missbruk i Nigeria för att ta ett exempel.

Vi har löst problemet genom att i stället koncentrera oss på vad korruption inte är. Här har vi ställt oss frågan ”vad finns det för grundläggande norm som människor i allmänhet önskar att de som innehar en offentlig tjänst ska upprätthålla?”. Svaret på den frågan är opartiskhet, vilket alltså är motsatsen till korruption. Offentliga tjänstemän ska i sitt beslutsfattande exempelvis inte ta hänsyn till kön, social bakgrund, etnicitet eller att någon har stuckit till dem pengar.

Många tänker på mutor när de hör ordet korruption men det människor världen över faktiskt har visat sig reagera starkast emot är olika former av favoritism, vilket står i direkt motsatsförhållande till rättvisa. Favoritism handlar inte bara om mutor utan om orättvisor. Det kan handla om att vissa människor inte kan få ett jobb i kommunen eftersom de inte tillhör rätt parti. Andra kan inte få byggtillstånd för att de tillhör fel familj. Människor vill gärna få vad de önskar och behöver, men om de inte får det värdesätter de allra flesta att processen bakom inte grundar sig i orättvisor.

Vilka är de största effekterna som korruption har på ett samhälle?

För några år sedan sade Världshälsoorganisationens generalsekreterare att vi har alla resurser, all teknik och alla mediciner för att förse jordens befolkning med hyfsat god befolkningshälsa. Att så inte sker beror på att 70–75 procent av jordens befolkning lever under dysfunktionella och korrupta offentliga institutioner. Korruption har med andra ord starka negativa effekter på i princip alla mått vi har på mänsklig välfärd. Det går heller inte att få någon ordning på en demokrati i ett land så länge korruptionsproblematiken inte är löst. Om det inte finns någon opartisk valadministration kommer de partier som förlorar valet ändå inte att acceptera valresultatet.

Den stora effekten av korruption är att den sociala tilliten raseras vilket är en grundtillgång för ett samhälle. Om människor inte litar på varandra är det ofta svårt för parter att ingå fördelaktiga utbyten, vare sig det gäller ekonomiska sociala, emotionella eller professionella sådana. Det påverkar också vår vilja att agera för det gemensamma bästa. Om vi inte litar på att andra ställer upp, exempelvis genom att källsortera sopor eller att minska klimatpåverkan, då kan det lätt kännas lite bortkastat att vara den enda som anstränger sig.

Du har i andra sammanhang pratat mycket om det sociala samhällskontraktet. Berätta vad det innebär och vad har det med korruption att göra?

Sociala samhällskontrakt är en gammal teori som går tillbaka till de gamla grekerna. Det bygger på att det finns ett slags implicit kontrakt mellan staten och medborgarna. Medborgarna betalar skatt och följer lagarna och staten levererar det staten har utlovat enligt de lagar som gäller för alla. I länder där staten inte levererar vad de utlovar, exempelvis vatten, elektricitet och polisskydd, är viljan ofta låg att betala skatt. Det bidrar i sin tur till människors benägenhet att i stället använda sig av korrupta ageranden för att få vad de behöver. Kort och gott, när staten inte upprätthåller vad de lovar kommer medborgarna inte heller att hålla sin del av kontraktet.

Jag menar att det enbart är genom att etablera fungerade sociala samhällskontrakt som samhällen stabilt och långsiktigt kan råda bot på korruption. Jag pratar förstås inte om att vi kommer att uppnå korruptionsfria samhällen. Det vore lika sannolikt som att skapa ett land utan kriminalitet. Men man kan skilja på systemisk korruption och korruption som undantag.

I min senaste bok ”Controlling Corruption” beskriver jag hur Sverige lyckades etablera ett sådant här socialt samhällskontrakt redan under slutet 1800-talet. Om man går tillbaka till början av 1800-talet var Sverige ett mycket korrupt land. Från mitten av århundrandet kom dock en uppsjö av betydelsefulla reformer exempelvis folkskolereformen. Reformerna innebar att svenska staten etablerade ett någorlunda välfungerande socialt samhällskontrakt med medborgarna.

Blir vi lyckligare av ett samhälle utan korruption? Vad är de positiva effekterna, vad har vi att vinna på att arbeta med frågorna?

Ja, vi blir lyckligare, lever längre och litar mer på våra medmänniskor. Undersökningar från bland annat World Values Survey visar att det i huvudsak finns två faktorer som gör oss människor olyckliga. Det ena är om vi upplever att vi inte är vid god hälsa. Det andra är om vi upplever att vi lever under diskriminerande korrupta institutioner där vi saknar kontroll över våra liv. Människor som lever i korrupta länder känner ofta att vad de än gör så blir de en förlorare eftersom de inte har rätt kontakter eller tillräckligt med pengar för att köpa sig politiskt inflytande eller basala tjänster. Det här gäller även på organisationsnivå. Medarbetare som uppfattar att regelsystemet på arbetsplatsen är illegitimt, oacceptabelt och diskriminerande har visat sig vara mindre lyckliga.

Är korruption ett lagstiftningsproblem?

Nej, korruption är inget lagstiftningsproblem. De flesta genomkorrupta länder har jättebra lagar mot korruption. Om man tittar på ett land som Italien kan man se att korruptionen är mycket mer utbredd i de södra regionerna av landet. Men landet har haft samma lagar som gällt i hela landet i över 150 år. Det behövs naturligtvis lagar på det här området, men det är inte där skon klämmer.

Är det ett kulturellt problem, eller vad handlar det om?

Antropologer och ekonomer beskyller ofta korruption för att vara ett kulturellt problem. Det är jag en stark motståndare till. Det är i sammanhanget viktigt att sära på två typer av normer, moraliska och så kallade ”standard operating procedures”. Moraliska normer handlar om vad som är rätt och fel. Vad gäller synen på just korruption skiljer sig människors moraliska uppfattning världen över inte särskilt mycket. ”Standard operating procedures” å andra sidan handlar om invanda mönster, dvs. hur människor brukar göra eller hur det brukar gå till i en organisation, en by eller ett land. Här finns det däremot stora skillnader.

De här två normerna står ofta i konflikt med varandra. Att människor följer korrupta ”standard operating procedures” behöver alltså inte betyda att det tycker att ett beteende är rätt och riktigt. Det finns många goda exempel på att det går att förändra negativa ”standard operating procedures”. Säger vi däremot att korruption är ett kulturellt problem då kan vi nog stänga butiken, för hur förändrar man en kultur?

Ett annat stort problem med att hävda att korruption är nedsänkt i ett lands kultur är att man då indirekt säger att länder med hög grad av korruption har en dålig kultur. Det är inte så långt ifrån att säga att människor som lever i högkorrupta länder är dåliga människor. Det är ingen bra start för att åstadkomma förändring.

Hur har Sveriges fokus på och förståelse för antikorruption utvecklats över tid?

Det har skett en dramatisk förändring på det här området under väldigt kort tid. Korruptionsproblematiken i Sverige blev föremål för åtgärdsprogram först under slutet av 1990-talet. Innan dess ignorerade vi problemet. Under 1900-talet fanns en teori om att ”viss korruption är nog dålig, men viss är nog bra för det smörjer hjulen och får affärerna att gå smidare så det är inte så mycket att bry sig om”. Går man tillbaka och tittar i läroböcker i exempelvis statsvetenskap från 1990-talet nämns inte ordet korruption. Korruption togs heller inte upp som ett problem i våra biståndsprogram. Det har även skett en explosiv utveckling av hur ofta ordet korruption förekommer i vetenskapliga artiklar och i medierapportering.

Vad är dina erfarenheter kring offentliga och privata organisationers medvetenhet, inställning och vilja att arbeta med antikorruptionsfrågor idag?

Den är förhållandevis hög. Många svenska företag har på senare år avslöjats med fingrarna i syltburken när de gjort affärer i länder med systemisk korruption. Det har förutom svidande ekonomiska konsekvenser även medfört stor skada på företagets varumärke. De flesta seriösa företag idag arbetar därför aktivt med antikorruption. De vill till varje pris undvika att bli inblandade i eller ens förknippade med korruptionshärvor. Stora svenska företag som Ikea och Skanska har som ett led i ett sådant arbete tagit sig ur vissa marknader där det inte går att verka utan mutor. Även den offentliga sektorn har på senare tid börjat arbeta mer seriöst med frågorna.

Vilka är de absolut viktigaste komponenterna enligt dig för att ”få bukt” med korruption?

Det går inte att skriva ett framgångsrecept som är allmängiltigt världen över. Man måste undersöka ”patienten” innan man applicerar generell kunskap på ett problem. Därför kan jag inte bidra med ett allmänt sådant recept. Viktigt att komma ihåg är att den naturliga instinkten hos oss människor när vi hamnar på en maktposition är att använda den för att gynna oss själva, vår släkt, familj, klan eller parti. Att inte göra det är något man måste träna in. När vi utbildar människor som kommer att besitta makt och inflytande måste därför grundprinciperna om saklighet, opartiskhet och liket inför lagen hamras in ordentligt.