Perspektiv: Anders Kompass – om visselblåsning och kopplingen mellan korruption och mänskliga rättigheter

Anders Kompass har arbetat med utvecklingsfrågor i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv, både på lokalplanet, i FN-systemet och som diplomat. År 2014 fick han stor uppmärksamhet efter att ha rapporterat om sexuella övergrepp mot barn i Centralafrikanska republiken, utförda av FN-utsända soldater. Sedan 2021 är han ordförande för biståndsorganisationen Individuell Människohjälp (IM). För Institutet Mot Mutor (IMM) berättar han om vad som fick honom att våga rapportera om övergreppen, om vikten av sunda organisationskulturer och om kopplingen mellan korruption och mänskliga rättigheter.

Vad är och har varit dina starkaste drivkrafter professionellt?

Det som har drivit mig är helt klart rättvisefrågorna – mänskliga rättigheter, demokrati- och fredsfrågor. För mig har det även varit viktigt att bibehålla en nära kontakt med civilbefolkningen. Det är lätt att tappa bort sig själv i de stora organisationerna när man framför allt arbetar med viktiga personer på höga positioner.

I juli 2014 fick du en rapport i handen som avslöjade att franska FN-soldater utsatt barn för sexuella övergrepp i Centralafrikanska republiken. Vad fick dig att våga slå larm?

Det har alltid varit en självklarhet för mig att ta ansvar vid misstanke om hot mot mänskliga rättigheter. Det är viktigt att inte fastna i att dokumentera och skriva rapporter utan att faktiskt agera när något inte står rätt till.

När jag fick rapporten på mitt bord hade övergreppen på de centralafrikanska pojkarna pågått i månader och allt tydde på att de fortfarande pågick. Jag insåg snabbt att det bästa jag kunde göra för barnen var att överlämna rapporten till den franska delegationen, vilket jag gjorde. De identifierade snabbt förövarna och inledde rättsliga åtgärder. Jag informerade också min närmsta överordnade på FN:s MR-kontor i Genève om vad jag hade gjort som i sin tur informerade FN:s högkvarter i New York.

Så jag slog egentligen inte larm. Jag hade naturligtvis ett val att lämna rapporten vidare internt, men i det här fallet var tidsfaktorn viktig. Det absolut viktigaste var att förhindra fortsatta övergrepp på de utsatta barnen. Jag hade även tilltro till att Frankrike skulle agera ansvarsfullt.

I stället för att hyllas blev du anklagad för tjänstefel, belagd med munkavel och ombedd att avgå – berätta.

Ja, rent formellt var det så. Nio månader efter att jag hade överlämnat rapporten meddelade FN:s nya MR-högkommissarie mig om att jag hade begått ett grovt tjänstefel när jag lämnade över rapporten till Frankrike. Han hade därför bett om en intern FN-utredning, som han hävdade skulle finna att jag begått tjänstefel och leda till avsked. För att jag inte skulle obstruera undersökningen hade FN på hans anmodan beslutat att jag skulle stängas av från min tjänst under pågående utredning. Jag blev också beordrad att inte tala med kollegor, utomstående och allra minst med journalister om vad jag var anklagad för.

Efter överklagande till FN:s interna skiljedomstol fick jag rätt att omedelbart återgå till arbetet. Genom att domslutet var offentligt blev det också känt vad jag anklagats för. Artiklar i bland annat The Guardian, New York Times och Le Monde väckte starka reaktioner världen över. Människor tyckte inte att det var riktigt klokt att FN anklagade en av sina egna för att ha försökt stoppa sexuella övergrepp på barn.

Reaktionerna ledde till att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon tvingades tillsätta en oberoende expertpanel. Detta för att granska inte bara mitt agerande utan alla berörda FN-anställdas agerande i det aktuella fallet. Även där friades jag helt från alla anklagelser, vilket var en enorm lättnad. Jag fick inte bara rätt utan de menade att det hade varit min skyldighet och mitt ansvar att agera såsom jag gjort. I stället riktades allvarlig kritik emot FN-ledningen för att inte ha agerat för att skydda de utsatta barnen.

Varför tror du inte att någon tidigare hade rapporterat om övergreppen?

Det är en bra fråga. I rapporten från den oberoende expertpanelen framgick att både min kollega med ansvar för mänskliga rättigheter och chefen för FN-missionen (SRSG) känt till övergreppen. Men att de hade valt att tysta ned det. Det var chockerande att läsa. Varför agerade de inte? Jag förmodar att de kom fram till att det var viktigare att behålla en god relation med Frankrike än att framföra vad man befarade som ”dåliga nyheter”. Det är hemskt och gör fortfarande ont när jag säger det.

Har du någon gång ångrat att du rapporterade om övergreppen?

Nej. Frankrike är en rättsstat och jag hade förtroende för att fransmännen skulle agera utifrån rapporten. Men jag hade förstås aldrig kunnat ana att det skulle få sådana följdeffekter på det personliga planet.

Vad tror du krävs för att människor ska våga slå larm om missförhållanden och oegentligheter?

Jag tror att människor behöver känna både frihet och trygghet från sin arbetsgivare. Men som människa har man alltid ett enskilt ansvar att slå larm och att agera, oavsett vart man arbetar. Det finns människor runt om i världen som utsätter sig för enorma risker varje dag, för att bli torterade, fängslade eller tvingade i exil, men som ändå gör ändå det rätta valet. Inom FN och många andra organisationer, vad är det värsta som kan hända? Jo, man kan förlora sitt jobb. Det kan givetvis vara hemskt, men det är inte hemskare än så.

Hur viktig är kulturen inom en organisation enligt dig för att människor ska våga agera när något inte står rätt till?

Den är oerhört viktig. Det är ledningens ansvar att skapa en sund, trygg och öppen kultur. Ledningen måste själva praktisera den kultur som de vill ha inom sin organisation. Tyvärr verkar många ledare tro att det är tillräckligt att predika om en god företagskultur, men så fungerar det inte. Det är inte talet på personalfesten som kommer förändra organisationskulturen. Det är vad ledarna och cheferna gör varje dag som kommer att sätta tonen i verksamheten.

Du har ju lång erfarenhet av arbete i högkorrupta länder. Vad är dina erfarenheter av korruption i ditt yrke?

Min erfarenhet är att det är en skriande viktig fråga som inte tas på tillräckligt stort allvar. Jag har sett hur korrupta ageranden får människor att tappa tron för det offentliga och hur det ekonomiska gapet mellan människor ökar. Det är inte konstigt att människor som lever i korrupta länder väljer att lämna sina länder. Korruption går också hand i hand med den organiserade brottsligheten och särskilt narkotikahandeln. Här handlar det ofta om enorma summor pengar. En framgångsrik narkotikasmugglare skulle potentiellt sett kunna köpa en hel kommun eller ett helt land.

Många gånger har jag ställt mig frågan varför människor väljer att vända sig emot demokratier och söka sig till auktoritära ledare. Det svar jag hittat på den frågan är att när människor under lång tid levt under ett demokratiskt styre som präglats av korruption, då är de villiga att pröva vad som helst. De har upplevt hur korrupta ageranden urholkat alla resurser som varit avsedda för socialekonomiska reformer. De har sett hur korruptionen som skapat ett ruttet system där allt handlar om kontakter och pengar.

Utifrån dina erfarenheter, vad ser du för koppling mellan korruption och mänskliga rättigheter?

Korruption är helt klart ett av de största hoten mot mänskliga rättigheter. Den medför att pengar som skulle ha gått till basala samhällstjänster såsom utbildning, vård och omsorg försvinner på vägen. När rättsväsendet korrumperas slår det hårt mot alla mänskliga rättigheter – från dem civila, politiska till de ekonomiskt sociala och kulturella rättigheterna. Den vanliga människan som lever i ett korrupt land ser orättvisorna varje dag. De ser hur dörrar stängs, men öppnas för dem som kan betala.

Ser du något samband mellan svenska företag och internationell korruption och kopplingen till överträdelser av mänskliga rättigheter?

Hur skulle ett svenskt eller annat utländskt företag kunna agera och verka i ett land som genomsyras av korruption utan att själva agera korrupt och på så vis bidra till överträdelser av mänskliga rättigheter? Det enda rätta är att inte gå vidare med investeringar i ett sådant land. Utländska företag måste förstå konsekvenserna av ett korrupt agerande vid affärer utomlands.

Vad är dina starkaste insikter och lärdomar från din karriär när det kommer till korruption och antikorruption?

De flesta organisationer och länder säger sig vilja motverka korruption, men jag tror inte att de på riktigt har förstått hur allvarligt problemet är. Kanske är det på grund av att korruption sker i det dolda som frågorna är lätta att blunda för. En annan insikt är att man ofta gör sig ovän med de som besitter makt om man tar problemet på allvar. Det kan kännas väldigt motigt. Min inspirationskälla har alltid varit de människor som dag och natt riskerar sina liv för rättvisa. De får mig att inte fega ur när det börjar blåsa.