Bristande ledarskap präglar tystnadskulturer

Rädsla för att bli bestraffad eller utfryst på arbetsplatsen är ett övervägande skäl till att personer tiger framför att tala. Det visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet om tystnadskulturer och vad som motiverar tystnad mot rättsväsendet. Rapporten är en sammanställning av en undersökning som bygger på intervjuer med brottsutsatta personer, vittnen, analyser av förundersökningar och fällande domar samt en enkät som riktats till åklagare.

De viktigaste orsakerna till tystnad om brott mot och inom organisationer är oro för dåligt rykte och skadat varumärke, bristande tilltro till att anmälan ger ett önskat resultat samt att handlingarna inte bedöms vara brottsliga, men även rädsla att utsättas för repressalier som t.ex. indragna förmåner eller svartmålning av tongivande chefer utgör en anledning.

Ofta återfinns tystnadskulturer inom enskilda delar i en organisation. Gemensamt för dessa organisationsdelar är att ledarskapet ofta har brustit genom bristfällig förmåga att hantera oegentligheter samt mjuka chefskulturer där undvikande av kritik väger tyngre än att hantera problem. Rapporten vittnar också om att tystnadskulturer kan ha sin grund i en konflikt mellan olika värderingar när försäljnings- och effektivitetsmål ska förenas med etik och regelefterlevnad.

– Tonen från toppen är avgörande för ett framgångsrikt antikorruptionsarbete och för att skapa en god organisationskultur. I rapporten framhålls inte bara den högsta ledningens roll, utan också mellanchefernas. Tonen från toppen startar visserligen i toppen, men det är av yttersta vikt att alla ledare anammar samma ton, säger IMM:s generalsekreterare Natali Engstam Phalén.

Mot bakgrund av den stora betydelse som ledarskapet har för kulturen anges i rapporten att det i vissa fall kan bli fråga om att flytta bort tongivande personer som står för en tystnadskultur. Vidare betonas i rapporten vikten av att ha fungerande rutiner för rapporteringssystem samt en plan för hantering av indikationer på brott inom organisationen. Rapporten förespråkar också ett starkare skydd för visselblåsare och att det i vissa fall kan behöva finnas ett identitetsskydd. Organisationer bör också införa rutiner för exempelvis arbetsrotation som minskar personbundenheten vid beslut. Granskande journalister nämns även som ett viktigt skydd för medarbetare som vill slå larm.

– Fungerande rapporteringskanaler är en fundamental komponent i ett antikorruptionsarbete som innebär mycket mer än att enbart ha ett visselblåsningssystem. Organisationer måste säkerställa att anställda vågar säga ifrån och att kritik och misstankar om oegentligheter fångas upp på en tidig nivå. Här handlar det om att arbeta med kulturen i verksamheten, säger Natali Engstam Phalén.

Du kan läsa rapporten i sin helhet här.